Historien bakom
Brödet & Fiskarna

Del 1
Ursprungsidéerna och bildandet

På stiftsgården i Rättvik i Maj 1972 diskuterade medarbetare i Västerås Domkyrkoförsamling huruvida det kristna budskapet togs på allvar eller inte. En uppfattning bland många var att man borde göra mer i praktiken för sina medmänniskor.

Lennart Bendix, en stark profil, en praktiker med visioner som arbetade för Domkyrkoförsamlingen, hade startat ett café "Senapskornet" som låg nära en gymnasieskola i Västerås. Där tillbringade många gymnasister sina håltimmar.

Det hade också blivit en slags värmestuga för ensamma och socialt handikappade personer. Lennart Bendix var en av dom personer som hade samlats i Rättvik och som ville göra något ytterligare för människor som hade det svårt, inte bara erbjuda värme och en kopp kaffe.
Den ursprungliga gruppen av Brödet & Fiskarna bildades av nio personer, där Lennart Bendix var en av de drivande. Utifrån en radikal kristen grundsyn ville nu gruppen utöka sitt arbete för personer med olika typer av sociala problem, såsom missbruksproblem, men man visste inte riktigt hur. Bernt Kviberg råkade befinna sig i Västerås, han vikarierade tre månader som ungdomspastor hos Baptistförsamlingen. Han var inspirerad dels av "Ny gemenskap" som precis hade bildats av Hans Nyberg i Stockholm. Det var en organisation knuten till kyrkan som riktade sig till utslagna personer och som bland annat arrangerade "Alternativ jul".
En annan inspirationskälla för honom var den radikala kristna rörelsen i Sydamerika. Han hade också varit två somrar på Emmaus Internationella sommarläger i Frankrike och Schweiz. Därefter hade han arbetat ett år på Emmaus Fnysinge och hade bestämt sig för att så snart han slutfört sitt vikariat i Västerås, skulle han flytta till Värmland för att starta en ny Emmausgrupp där, med en kristen utgångspunkt. Men så blev det inte.

Genom Senapskornet möttes de två, Lennart Bendix och Bernt Kviberg. Gruppen som Lennart var med i hade bildat "Brödet & Fiskarna". Namnet kom till i Lennart Bendix lägenhet, där det hängde en glasmålning i fönstret som föreställde bespisningsundret i Nya Testamentet, där Jesus får bröd och fiskar att räcka till så många människor och gruppen valde då att benämna aktionsgruppen som Brödet & Fiskarna. 
Så ett namn fanns, men vad skulle gruppen syssla med rent konkret? Bernt berättade om sina planer att bilda en Emmausgrupp i Värmland, Lennart tände på idén och tyckte då att kunde inte Bernt göra detta i Västerås istället? Genom mötet mellan Bernt och Lennart föddes Brödet & Fiskarna. 


I samma veva var Västerås kommun igång med att lägga ut delar av den sociala verksamheten på utomstående organisationer. Kommunen erbjöd gruppen att ta en lokal i anspråk ett stenkast från Senapskornet. Kyrkan ställde upp med en heltidstjänst för verksamheten och förutsättningarna var genom detta gynnsamma för den nybildade gruppen.
Inledningsvis var Bernt Kviberg ensam, men så småningom spred sig ryktet att något var på gång och personer med olika bakgrund anslöt sig. Många hade allvarliga alkoholproblem och Bernt arbetade dygnet runt för att få verksamheten att fungera.
Insamlingsverksamheten inleddes under hösten 1972. Bernt hade genom Reinold Falbeck, som var jurist och representerade Emmaus Norden i Emmaus International, fått kontakt med en Emmausliknande grupp i Helsingborg, Nygårdsgruppen. Genom att ta intryck från deras stadgar och program kunde den nybildade gruppen formalisera sin verksamhet. 

Emmaus Björkå var en förebild för Brödet & Fiskarna (BoF) framförallt när det gällde att organisera det praktiska arbetet. Inledningsvis kanaliserades klädstödet via Emmaus Stockholm. Brödet & Fiskarna började leta efter ett u-landsprojekt dit överskottet från insamlingsverksamheten kunde gå. Genom kontakter med Svalorna i Lund bestämde sig gruppen för att börja stödja ett byutvecklingsprojekt i Thanapara i Bangladesh. 

Del 2
Kunskapsutveckling

Den första ekumeniska u-landsveckan hölls 1973 och följdes av u-landsveckor ända fram till 90-talet. Dessa arrangerades över hela landet och kom att vara inspirations- och kunskapskälla för Brödet & Fiskarna under många år framåt, speciellt under 70-talet eftersom veckornas teman var nära förbundna med BoF:s stöd till befrielserörelserna i södra Afrika.
Det var Svenska Ekumeniska Nämnden, Svenska Missionsrådet och Sveriges Kristna Ungdomsråd som stod bakom u-veckorna nationellt. Personer från BoF deltog i de här studierna.
Bertil Högberg var vid den här tiden studieorganisatör för Frikyrkornas studieförbund och hade i uppdrag att förankra u-veckan i Västmanland och Dalarna. Genom sitt uppdrag fick han kontakt med BoF och kom så småningom att arbeta alltmer med dem.

Del 3
Stöd till befrielserörelserna

Bernt Kviberg reste till byn Thanapara i janurari 1974 för att skaffa sig en uppfattning om projektet. Det visade sig att de som bestämde i byn, byrådet, en samling män, inte alls ansåg att stödet skulle kanaliseras till de människor som hade det svårast i byn, änkorna, vilka betraktades som fredlösa. Stämningen blev hotfull, men Bernt hade insett att stöd till en by med en sådan konservativ struktur endast skulle befästa densamma och därmed vara helt meningslöst.
I april 1974 inleddes så diskussioner på BoF om möjligheten att istället inleda stöd till rörelser som själva arbetar för att förändra orättvisa strukturer och genom det arbetar för hållbara förändringar. Den politiska processen hade därmed inletts hos BoF. Ur verksamhetsberättelsen 1974:

"I april började en livlig diskussion om målgrupper för klädsändningar, framförallt handlade samtalen om viljan att stödja sådana grupper som medvetet arbetar på en förändring av rådande förhållande. Att befrielserörelserna var de riktiga målgrupperna var vi "nog" överens om. Att jag skriver "nog" beror på det våldsliga inslaget i dessa rörelser är en känslig fråga för många av oss."

Eva Tånneryd började på Brödet & Fiskarna hösten 1974, hon uttryckte sin syn på arbetet inom BoF vid tidpunkten i en artikel i tidningen Femina: 
"Många tror att man jobbar här för att få ett sabbatsår. Men här lär man sig sådant som man har hjälp av hela livet. En människa måste ha en uppgift. Gemenskap betyder mer än hög levnadsstandard. Tillvarata överflödet i samhället. Begränsad konsumtion och återvändning."

Studierna som Bertil Högberg initierade utifrån de ekumeniska u-landsveckorna var ett pilotprojekt för att få igång arbetet kring rättvisefrågorna. På BoF inleddes interna studier kring rättvisefrågorna under hösten 1974. Samma år skickades de första sändningarna till SWAPO, befrielserörelsen i Namibia. I november 1974 hölls den andra ekumeniska u-landsveckan och även detta år behandlades situationen i södra Afrika, under veckan arrangerade BoF morgonandakterna, direkt i radions P1.

Våren1975 är det politiska ställningstagandet klart och organisationen definierar sig som en antiimperalistisk organisation. Stödet till byprojektet i Bangladesh avvecklades. Stödet till befrielserörelserna utökades och även stöd till ZANU, befrielserörelse i Zimbabwe inleddes.
För BoF skedde övergången till att stödja befrielserörelserna utifrån den radikala kristna rörelsens rättvisetänkande. Genom de ekumeniska u-landsveckorna knöt man även kontakter med människor från länderna i södra Afrika. Även de tidiga internationella arbetslägren genomfördes genom den kristna organisationen Ecumenical Youth Service. Det som skiljer BoF från de övriga tre grupperna, under processen som leder fram till stöd till befrielserörelserna, är huvudkällan till kunskap och inspiration. Ur BoFs broschyr 1975/76:

"Inspirationskälla för Brödet & Fiskarnas arbete är det kristna budskapet om kärlek och rättvisa mellan människor. Brödet & Fiskarna vill visa på nöd och orättvisor lokalt och internationellt, samt aktivt arbeta för att undanröja dess orsaker."

Det verkar också vara så att den här utgångspunkten gav organisationen en naturligt öppen karaktär där ett brett samarbete med andra organisationer prioriterades.

 

Del 4
Brödet & Fiskarna på 70-talet

Fram till 1974 sorterade aktionsgruppen Brödet & Fiskarna under stiftelsen S:t Simon. 1974 bildades "Stiftelsen Brödet & Fiskarna".
Stiftelsen skulle ha till uppgift att stödja och främja den diakonala verksamheten som bedrevs av aktionsgruppen Brödet & Fiskarna.

Styrelsen vid den här tiden bestod både av personer som arbetade i aktionsgruppen och personer utifrån. 1976 tyckte de som arbetade på BoF att man gott kunde klara sig utan externa personer. 

Hos Emmausgrupperna på 60-talet var detta en dramatisk process och även hos BoF innehöll övergångent till att bli en självstyrande grupp en viss dramatik.
ld1.JPG
Under 1977-78 övergavs också den kristna idégrunden för organisationen samt det tidigare uttalade uppdraget att fungera som rehabiliteringsverksamhet för personer med olika typer av missbruksproblematik. Vid slutet av 1978 uppstod en stor kris i organisationen. Personalomsättningen var hög, och den dåvarande styrelsen klarade inte av de allvarliga problemen utan ville lägga ner verksamheten. 
Några medarbetare bröt sig in i lokalen för att fortsätta arbetet. Ett par år innan hade flera erfarna medlemmar slutat, däribland Eva Tånneryd och Bertil Högberg. Tillsammans med ytterligare två gamla medarbetare Göran Johansson och Göran Nilsson gick de in och försökte medla. När de gamla medlemmarna insåg att allt de varit med att bygga upp riskerade att gå om intet, erbjöd de sig att ta över verksamheten. 
Det var i det här läget som stadgarna skrevs om, för att göra det möjligt att överhuvudtaget fortsätta verksamheten. Stadgeändringen innebar att även utomstående, i det här fallet tidigare medarbetare, kunde väljas in som medlemmar och ingå i styrelsen för BoF. Den här organisationsformen lever kvar än idag men har praktiserats i begränsad omfattning. Den ende som satt med i styrelsen under 80-talet efter att ha slutat arbeta på BoF var Bertil Högberg, han skötte då ekonomin. Eva Strimling som också återkom i och med reorganiseringen av BoF, kom att stanna under femton år, var förtroendevald i styrelsen under alla dessa år och ordförande i tio år.

Övertagandet 1979 innebar att personer med erfarenhet och organisatorisk kompetens kunde genomföra reformer i organisationen. Dessa innebar att man lämnade den kollektiva boendeformen, med andra ord var föreningen inte längre inblandad i livet utanför arbetsplatsen. Lön infördes, istället för fickpeng och gruppen slutade kalla sig för en kristen grupp. 
En tydligare organisationsstruktur arbetades fram, där ansvarsfördelningen mellan styrelse, arbetsutskott och medlemsmötet definierades och genomfördes.
Den här strukturen blev bestående, till skillnad från de tidiga årens försök till omorganiseringar, vilka inneburit konstanta förändringar som malde sönder föreningen. Man genomförde stegvisa rationaliseringar av klädhanteringen, vilket ledde fram till en kraftig utökning av verksamheten. Dessa reformer i organisationen var helt avgörande för BoF:s förmåga att utöka stödet till befrielserörelserna. Ur Eva Strimlings jubileumstal 1982:
"Arbetet har inte fortlöpt utan kriser. För det mesta har problemen kunnat lösas. Hösten 1978 drabbades vi dock av en allvarlig kris som hotade gruppens existens. På våren 1979 reorganiserades gruppen och ett mödosamt återuppbyggnadsarbete startade. De ekonomiska villkoren förbättrades något för de anställda och vi blev ett mer renodlat arbetskollektiv."

Det vi kan se här är att vid samma tidpunkt som Emmaus Björkå införde "demokratisk centralism" för att komma ifrån de långa stormötena och ineffektivitet, väljer BoF en annan väg, även om syftet var detsamma, att få till stånd en effektivare beslutsstruktur och i förlängningen en effektivare organisation. BoF valde att genomföra en modell med tydligt definierade delar och en balans mellan styrelse, arbetsutskott och medlemsmöte. De som var med och genomförde dessa förändringar, anser att man uppnådde en ändamålsenlig och effektiv beslutsstruktur utan att för den skull låta delaktigheten gå förlorad.


 

Del 5
Det breda samarbetet och det opinionsbildande arbetet

Under 70-talet inledde BoF ett utbrett samarbete med olika Afrikagrupper. Mot slutet av sjuttiotalet började sjukvårdspersonal som arbetat i Mocambique att bilda sjukvårdsgrupper i Sverige.

Ninni Uhrus från Uppsala var med från början och startade sjukvårdsgrupperna, vilka ägnade sig åt att samla in och gå igenom sjukvårdsutrustning.
Det fanns flera sjukvårdsgrupper i Sverige, bland annat i Uppsala, Västerås och Stockholm.
De turades om att under helger, på frivillig basis, gå igenom den insamlade utrustningen i Brödet & Fiskarnas lokaler i Västerås fram till 1993.

Inledningsvis skickades sjukvårdsutrustning och tandläkarutrustning till Mocambique, men snart nog gick utrustning även parallellt till SWAPO.
Kontaktnätet som byggdes upp gjorde det senare möjligt att sjösätta ett omfattande sjukvårdsprojekt i samarbete med SWAPO och Afrikagrupperna. Brödet & Fiskarna hade för övrigt en stor andel materialsändningar. Utöver sjukvårds- och tandläkarutrustningar, vilka till största delen sköttes av frivilliga krafter, så ägnade sig åtminstone två personer, av 20 anställda, under flera år åt materialsändningarna. Det handlade om allt från sängar, madrasser och kuddar till verktyg, husgeråd, cyklar och symaskiner.

BoF samarbetade mycket med skolor, exempelvis genomfördes ett Operation Dagsverke 1978, där pengarna som samlades in resulterade i en ambulans till SWAPO. Under 70-talet hade BoF också samarbeten med många kyrkor. Det mest långlivade var med Svenska Kyrkan i Västerås Stift. Exempel på ett samarbetsprojekt med mobiliserande egenskaper var det med babykit (startpaket). Dessa blev en gåva från kvinnor till kvinnor.
Ninni Uhrus, som nämndes ovan, hade varit ungdomsarbetare på Stiftsgården i Rättvik (Västerås Stift). Hon initierade projektet efter att tanken växt fram under hennes arbete som distriktssköterska i Mocambique. Hon kom hem till Sverige på semester 1985 och på hösten samma år bildades en "Södra Afrikagrupp" i Västerås Stift.
Arbetet började med insamlingar av barnkläder och leksaker och syföreningarna sydde startpaket till nyfödda. Verksamheten med startpaket ökade lavinartat inom Stiftet och många tusentals startpaket har färdigställts i syföreningar och andra sammanhang, exempelvis i arbetslöshetsprojekt. Vid den här tiden skickades startpaketen till Mocambique, numera skickas de till Angola.

Även det opinionsbildande arbetet var högt prioriterat på BoF under 70-talet. Informationen ute i skolorna sågs som viktigt och man använde varje tillfälle till att finnas med i tidningen, framförallt i VLT (Västmanlands Läns tidning). Vid mer än några månaders frånvaro i pressen ansåg man att något var på tok. 

Vill du läsa mer om PS medlemsorganisationers solidaritetsarbete bakåt i tiden?
Här kan du beställa boken "Den stillsamma vreden" (av Anja Björk) varifrån dessa texter är hämtade från.